[Nedan sammanfattning av den svenska Covid-situationen, författad av Paul Pascalau, är helt enkelt lysande Jag har kopierat den (med författarens tillstånd) rakt av mha cut & paste från hans FB-inlägg, vilket innebär att jag var tvungen att snabb-stycka texten enligt mitt huvud. Så om texten mot förmodan inte verkar hänga ihop, beror det på min styck-indelning.]
Året då rädslan för döden trumfade kärleken till livet, och då den krackelerande välfärden och integrationen plötsligt blev ovidkommande. Det gångna året är, som de flesta vet, slut.
De preliminära dödssiffrorna, som kommer justeras uppåt med något tusental, är på 95 000 acd. Detta att jämföra med 90-92 000 i normalfallet och rekordlåga 88 766 år 2019, vilket givetvis hade påverkat årets utfall med eller utan covid.
Utslaget per capita kommer dessa siffror framstå som desto mindre apokalyptiska.
Det är i ljuset av detta inte minst som pandemilagen ter sig extremt märklig, och ett enormt självmål från en regering som iofs specialiserat sig i att leverera sådana.
De som mot bättre epidemiologiskt vetande påkallat nedstängningar kommer vara missnöjda över senfärdigheten. De som hållit fast vid den initiala strategin kommer vara missnöjda över skiftet.
Vad som hade kunnat utgöra ett principfast ledarskap exemplifierar nu den värsta sortens populism där man byter linje utifrån vad man tror renderar störst popularitet.Några korta ord om den initiala strategin. Den bör utvärderas, och kan kritiseras.
Däremot bör så ske ur en realistisk och nykter synvinkel, där man separerar strategin från kritiska och kroniska brister i det svenska systemet som hade gjort sig påminda oavsett strategi. Såsom den långvariga bristen på materiel och sjukhussängar, inklusive på intensiven och barnintensiven. Resurskrisen i vården som i många års tid lett till allt fler “IVA-flyttar” och inställda operationer, samt även många dödsfall. Att administrationen på sjukhus ökat lavinartat medan antalet läkare halkat efter rejält och antalet sjuksköterskor rentav minskat. Den ekonomiska kris som storsjukhus i många städer såsom Stockholm och Uppsala genomgick inte minst så sent som år 2019, vilket ledde till omfattande varsel vid Karolinska, Danderyds, Söder och Akademiska.
De kroniska bristerna avseende materiel och bemanning inom äldreomsorgen, jämte språkproblem och faktumet att kommunala äldreboenden inte ens får anställa egna läkare.
Landet där det något år tidigare slogs larm om att vi hade minst sjukhussängar per capita i EU, samt ett så begränsat och sedan 1990-talet reducerat antal IVA-platser att det i princip inte existerade någon marginal över huvud taget.
Att svepande kräva att Sverige skulle ha agerat på samma sätt som exempelvis Taiwan, ett land med ett för viruset ogynnsamt klimat och en krisberedskap präglad av såväl SARS som av landets närhet till virusets skapare, vittnar om en utopisk bild av sakernas tillstånd då smittan nådde Europa.
Jämförelser med våra grannländer haltar delvis av samma skäl, men även av en anledning som FoHM oftast tassat tyst kring och ibland orsakat ett regelrätt ramaskri över. Såväl SCB som andra inhemska källor, och även internationellt utförda studier, visar att utomeuropéer är jämförelsevis sårbarare för viruset. Det kan i det sammanhanget beaktas att Sverige har drygt 50 % fler sådana än Norge, dubbelt så många som Danmark och mer än tre gånger så många som Finland. För Sveriges del innebär den sämre integrationen även att dessa populationer oftast är mycket mer trångbodda. Det är sannolikt bland annat därför européer och nordamerikaner i åldrarna 40-64 hade färre dödsfall under perioden mars till maj 2020, medan dödligheten i motsvarande åldersgrupp bland de sämre integrerade utomeuropéerna ökade med så mycket som 220 %. För åldrarna 65+ ses i princip samma sorts diskrepanser i utfall.
Tilläggas bör att dessa grupper var relativt drivande även i den initiala smittspridningen, som felaktigt tillskrevs endast alpresenärerna.
Det finns stora faror i att utvärdera särskilt alternativa strategier utifrån intentioner i stället för sannolika utfall. Ett totalt och snabbare besöksförbud på SÄBOn hade inte undanröjt problemen med timanställningar, utrustningsbrist och många anställda som inte kan grundläggande svenska. En lockdown hade, vilket bevisas genom den överbelastade vården i Belgien och Storbritannien, inte pressat ned smittan; sannolikt inte ens tillfälligt, säkerligen inte permanent. Ett totalt besöksförbud inom äldrevården hade därutöver, såsom i Storbritannien, sannolikt i sig orsakat tusentals dödsfall på SÄBO:n p.g.a. isolering. Ingen åtgärd hade heller ändrat Sveriges, jämfört med våra grannländer, ogynnsamma demografiska struktur.
Det är ur den synvinkeln man får betrakta årets resultat. Sverige var land med noll överkapacitet inom vården, och kritiska svagheter inom äldrevården. Sverige har varit det sedan en lång tid tillbaka. Och är det fortfarande. Och lite lustigt är det att många som varit högst medvetna om detta, liksom integrationsproblemen, nu väljer att bortse från allt det här och intala sig att dessa faktorer inte hade gjort sig påminda med en annan strategi.
Det är oklart var det bär hän framöver. Skåne, som var förskonat under våren, har kämpat i hård motvind under hösten. Västra Götaland, som var regionen “lagom” i våras avseende IVA-beläggning, var det även under hösten. Stockholm, som drabbades otroligt hårt i våras hade en jämförelsevis lugn höst på intensiven. Möjligen talar detta för att en naturlig immunitet börjat inträda i våra hårdast drabbade regioner. En effekt som förhoppningsvis kommer förstärkas i takt med att vaccinet också bidrar med sitt skydd.
Det var inte slutet på världen. Inte ens tillnärmelsevis. Ändå har många världen över reagerat precis som om det vore det. Och fortsätter reagera så, i bästa Concorde-fallacy-anda.Tyvärr tror jag att covid-19 har blivit ett precedensfall. Kanske när det gäller pandemihantering, men säkerligen när det gäller livet i övrigt.
Alltför många medborgare har visat att de är beredda att göra avkall på fri- och rättigheter för småsaker. Då är Sverige, åtminstone ännu, inte bland de värsta exemplen. Dessa hittar vi i USA, Storbritannien och Australien, med stringenta lockdowns, “snitching hotlines” och en ny sorts cancel culture mot samtliga som varit emot den inslagna banan, inklusive eminenta forskare som Heneghan och Sikora.
Det kan vara en obehaglig framtid vi går till mötes. Inte på grund av viruset. Det kommer i sig vara en fotnot. Däremot på vad det indirekt innebär, och kommer innebära. Och då avses inte ens de folkhälsorelaterade effekterna, såsom att många fler kommer dö av våra felslagna motåtgärder än av sjukdomen i sig.There will be a great reset. Dels vad gäller den geopolitiska maktbalansen, där virusets skapare lurat väst till att slå undan sina egna ben till ingen nytta. Dels vad gäller våra samhällen.
systems perestroika - éminence grise 